Jag är tämligen petig (önskar jag inte vore det…) men det jag har insett är att det inte finns några perfekta bilar. Och känslan är verkligen viktig, är känslan rätt kan man frånse ganska mycket.
Jag -trodde- att utseendet var viktigt för mig, men… när jag sortera alla bilar jag ägt efter vilka jag gillat mest till minst så finns det snarare en kraftfull negativ korrelation (!). Under en timmeslång körsession så tittar man på utsidan i 1 min, inredningen kanske 5 min, men man känner av hur bilen går på vägen, hur ratten känns och hur motorn låter i 55 minuter. Sånt mycket viktigare helt enkelt, även om bilen är ful.
Min nuvarande “huvud”bil (för stunden en PHEV - Lexus NX II från 2024) träffar i princip fullträff på nästan alla grejer jag vill ha i en bil:
Prisvärd, snygg både utanpå och innuti, tyst, elektrisk sparklucka, snabb, FWD-bias men AWD för vintern, bra farthållare, remote värmning/kylning, sköna säten, 360-kamera, starkt helljus, head up-display, digital backkamera, värmd ratt, dragkrok…
men… jag tyckte om min Honda E (el, halvkombi) och Lexus IS 250 (v6, sedan) mycket mer. Speciellt IS 250:n - trots att den jämfört med NX:en var ful, högljudd, hade manuell baklucka, långsammare, bakhjulsdriven, jag fick riktigt ont i ryggen efter 1h, lädret luktade verkligen sexklubb, styrkänslan var rätt medioker, chassit hade låg vridstyvhet, ingen farthållare eller 360-kamera, mediokert helljus, ingen head-up, under vintertid tog det 20+ minuter att få upp värme i kabinen, hela kupen luktade kraftfullt av fis efter en kvarts hård körning (svavelväte som bildas i katalysatorn), och avgasrörs-sliponen gjorde att bilen drönade extremt mycket under 3500 varv. Nästan allt var sämre.
Men v6:an med custom luftinsug och nyss nämnda avgasrör-slipon gjorde att den lät härligt VROOM och jag kände mig lite cool i den. Och uppenbarligen räckte det för att känna starkare känslor för den…